Jag tycker inte att det är något speciellt med att jag är besatt av Twilight. Jag får mycket ”kommentarer” om att jag gillar Twilight.. Vissa är snälla och uppskattande och vissa är elaka.. Kan vara från ”Gud vad häftigt att du står upp för att du gillar Twilight” till ”Fan vilken bög du är, Twilight är bara för tjejer”..

Men jag står fast för vad jag tycker och tänker. Jag älskar Twilight och ingen kan få mig att ändra det.. Det är bara jag själv.. Förstår bara inte vad som är så stort med att en kille faktiskt råkar tycka om Twilight!

Men men.. Här har ni erat svar :)

/Dennis

Själv är jag en 15 årig kille vid namn Zhiwar, som bara älskar Twilight! Jag älskar historierna, relationerna och karaktärerna. Personligen så gillar jag Kristen Stewart väldigt väldigt mycket!

Jag gillar mystiken, och hemligheten bakom deras relation och allt. Jag förstår varför alla faller för serien, bla för denna charm som utspelar sig. Denna ”kärlek” och samhörighet som tyvärr enligt mig saknas mycket i dagens liv. Nu handlar det bara om att ha på sig så lite plagg som möjligt.

Twilight tycker jag väcker många känslor och tankar. När jag gick till Twilight fan eventet sa hon som checkade våra biljetter ”Ojda, har ni kommit rätt”? Jag kollade lite snett på henne och sa ”Ja, detta är ju Twilight fan eventet”? Som att mena att vi killar också är välkomna?

Well, thats everything :) Btw, twilight rules!

Jag gick i ettan i gymnasiet samtidigt som den första Twilight-filmen kom ut. Det enda jag ”visste” om den var att det var en vampyrfilm, som tydligen automatiskt gjorde att dess unga kvinnliga åskådare blev kära i en av huvudrollerna… Jag tyckte den verkade löjlig och skrattade åt mina tjejkompisar som nästan hysteriskt och oavbrutet babblade på om den.

I slutet av december blev jag dock uppmanad att gå och se den, med förmodligen den enda av mina tjejkompisar som inte hade sett den än. Hon var som jag ganska skeptisk, men vi ville ändå förstå vad det var för speciellt med den som enligt alla andra gjorde den så fantastisk, underbar, magisk, etc. När vi väl satt i biosalongen förväntade jag mig en gäspfest i två timmar varvat med hånskratt. Så blev det inte riktigt… Jag älskade filmen från början till slut, och försökte glömma bort det faktum att jag två timmar tidigare hade sågat den totalt, utan att ens ha sett den. Min tjejkompis höll däremot kvar vid sin hypotes om att filmen sög (WTF?).

När jag kom hem gick jag in på Wikipedia och insåg snart att inte nog med att filmen var baserad på en bok, det fanns fyra stycken totalt (!!). Jag fixade hem böckerna och läste sen så fort jag inte var tvungen att göra något annat, vilket betydde att jag i princip kunde sträckläsa dem då det var jullov. Jag gladde mig åt de delar i Twilight som inte var med i filmen, gick in i en kortvarig depression när Edward lämnade Bella i New Moon, fick ett spel då Jacob strulade upp Bella i Eclipse, och hade munnen öppen av chock under hela Breaking Dawn då allt spårar ur totalt… Jag älskade dem!

För mig är det inte särskilt speciellt att vara kille och tycka om Twilight, har aldrig råkat ut för något hatbrott direkt. Det blev kanske lite stelt när min tjejkompis berättade för några killar (en något överdriven historia…) om hur vi sprang runt i en skog efter New Moon premiären och låtsades att vi var vilse i Forks… Stereotypen av ett Twilight-fan är utan tvivel en tonårstjej, och det betyder förmodligen att det finns väldigt många fler tjejer än killar som gillar Twilight, men nog finns det sjukt många killar som också gör det, vare sig de skulle vara helt öppna med det eller inte.

Jag skulle i alla fall nog säga att Twilight har förändrat mitt liv på ett sätt, vad ska man göra när den sista filmen kommer ut liksom??? :E

/ Oliver

Jag är väl en av de där som inte riktigt passar in i ramen för hur en Twilightälskare förväntas vara. För det första är jag man (tror iofs att det är betydligt fler killar som gillar Twilight än ni anar). För det andra är jag en heltidsarbetande 36 årig 4-barnsfar. Men låt oss ta det från början.

Den första boken snubblade jag över av en slump, långt innan hysterin och mediacirkusen var igång. På vägen till tåget smet jag in i en bokaffär och fick syn på den första boken, Twilight, som jag av någon anledning köpte, föll för det enkla omslaget och kanske för att jag snappade upp att det handlade om vampyrer som brukar vara underhållande att läsa om. Men det här var ingen historia om vampyrer, visst finns dem med, men det här var tidernas kärlekshistoria – en modern Romeo och Julia. Och den träffade rakt i hjärtat med en salig blandning av omöjlig men äkta ren kärlek mixat med utanförskap och tonårsångest. Det är absolut inte den mest grammatiska, välskrivna och ens dramaturgiskt bästa bok men känslan, som är så stark, håller från första till sista sidan i alla böckerna.

Jag (och tack och lov också min fru) är den typen av bok- och filmslukare som inte först och främst hänger upp oss på händelseförloppet i en historia. Istället är det känslan som förmedlas som vi vill åt, därför ser vi gärna en film många gånger om, bara för att uppleva känslan igen. Det är en väsentlig skillnad i hur de av mina vänner som har samma inställning tar till sig Twilight sagan jämfört med de som fokuserar främst på handlingen. Sen har jag haft stora problem med att få science fiction-hatande vänner att ens ge sig på historien eftersom de backar så fort de hör ordet vampyr.

Det finns en annan stark koppling till Twilight som gjort det snäppet mer fanatiskt för min del än för min fru, släpade med henne på midnatssvisningen av New Moon på SF men inför kommande midnatssvisningen för Eclipse blev det stopp ;). Som stressad heltidsarbetande småbarnsförälder så är tiden knapp och orken inte på topp i alla lägen, för min egen del innebar det bland annat att jag lagt ner musikspelande sedan 6 år tillbaka, men Twilight blev en känslochock som tvingade mig att börja komponera och skriva igen, om så även bara på några nattliga timmar i veckan när resten av familjen sover. Och den sysslan har jag saknat helt grymt, vilket jag inte insåg förrän jag började igen. Kanske är det därför jag är ett så stort fan och njuter av allt som har med Twilight att göra. Jag njuter lika mycket av filmerna som av böckerna och har hittat nya favoritartister och återfunnit gamla via filmernas soundtrack.

Men jag ska inte sticka under stol med att man att som oftast känner sig allt för gammal och helt fel ute när det mesta kring Twilight (läs filmerna) knyts till tjejer i tonåren. Fast skit samma, så länge det ger mig något kommer jag fortsätta njuta av böckerna och filmerna. Nånstans är man väl en obotlig romantiker som gärna skulle vara vampyr om det hade någon likhet med Cullens liv och leverne.

Nej nu väntar vedhuggning och sen lite läsning med Metric och Muse i lurarna ;) … mer egen nattlig musik inspirerad av Twilight och livet blir det löpande på http://www.reverbnation.com/nome

/no me